Home » Funderingar » En fråga om ansvar

En fråga om ansvar

Idag har jag haft anledning (eller mer anledning än vanligt) att reflektera över gemensamt ansvar.

Jag undrar var vi drar gränsen för vad det offentliga har skyldighet att hjälpa individen med. Med en tidigare statsminister som har uttryckt (om än i sin ungdom) att staten inte borde ta på sig något ansvar för individen utöver att förhindra svält så är denna frågeställning inte alls passé. Vi har fortfarande kvar hemlöshet i Sverige och frågan diskuteras allt mindre. Jag undrar hur stor meningsskillnad det är bland folket om hur stora maskorna i vårt offentliga skyddsnät bör vara.
Kanske borde vi utöva totalt socialt naturligt urval och neka alla någon som helst hjälp från samhället? Kanske borde vi återinföra ättestupa för de som inte kan dra sitt lass?
Eller så kan vi lägga ansvaret för individen på andra individer. Kanske skall familjen, ideella föreningar, hjälporganisationer eller kyrkor ta det ansvaret? Skall vi låta de av folket som inte ser problemen eller som inte bryr sig komma undan från att ta något som helst ansvar?

Vi bör även ställa oss frågan var individens ansvar för sin egen situation börjar (eller slutar). Ingen kan väl exempelvis anse att en person som är ur stånd att ta eget ansvar (p.g.a. sjukdom exempelvis) kan förväntas axla det ansvaret? Vi kommer alltid ha människor i vårt samhälle som av ren otur eller på grund av andras handlingar hamnar i kläm. Människor som inte har energin att ta sig upp från hålet de trillat ner i, oavsett vem som har grävt det.

Utöver frågan om vad vi anser att vi bör ta ansvar för så bör vi ställa oss frågan om vi tar det ansvaret i praktiken. Om vi anser att alla har rätt till en dräglig boendesituation exempelvis, varför bor vissa individer då fortfarande på härbärgen där de inte kan känna sig trygga? För om vi intalar oss att det inte händer så lurar vi oss själva.

Finns inte resurserna?
Jag skulle vilja påstå att resurserna definitivt finns, om än kanske inte inom det offentliga. Frågan är dessutom om vi egentligen har råd (rent ekonomiskt) att inte hjälpa människor tillbaka in i samhället eller för den delen hjälpa dem att inte hamna i svårigheter från början.

Även frågan om vi alls vill se problemen är väl värd att ställas. “För hör man inget finns väl ingenting. Och det man inte ser finns säkert inte till.” Poäng till de som känner igen varifrån citatet är hämtat (utöver de poäng du redan har fått för att ha läst igenom så här mycket av mina tankar).

Många frågor och få svar, tyvärr… Eller lika många svar som vi har invånare.

Hmm…

Och samtidigt, medan jag sitter här i mitt eget hem och filosoferar över ett för mig rent akademiskt problem, så sover massor av människor på härbärgen där de inte känner sig trygga eller till och med på gatan.

God natt.

Christoffer Göransson

Comments are closed.